”Tänk er först och främst en gata i hanseatisk stil, smal. Krokig, mörk, oregelbunden., men med stil uti. Tänk er denna gata nära en kilometer lång med höga hus å ömse sidor, hundra och hundra fämtio fot höga.
Djupt ned, där dagern är svag och solen sällan skiner, spolar på gatan ett klart, kallt vatten med allsköns kulörta, glimmande, nötta, egendomliga stenar i botten under ideliga små fall, forsar, sel och bakvatten.
Längst upp, där gatan börjar, husen äro högst och vattnet i ett knä gör det berömda höga fallet, äro väggarna svarta och blanka, gråtande våta.
Från alla utsprång på väggarna spruta små vatten, bildade af minor och stänk. Stenarna glimma då solljuset någon gång hittar dem inunder den rägnbåge, som bor här. Längst upp i gatan är Hällingsåfallet, såsom sagt är. Ni har kanske sett det i fotografi. Jag säger: ni har ändock föga aning om kvad det är – ty det är helt enkelt ett vår Herres under! ”
[Kort utdrag ur Pelle Molins artikel ”En dag vid Hällingsåfallet”, ursprungligen publicerad i Jämtlandsposten 1894. Ingår även i Samlade skrifter, sidorna 276–281.]
”Åh, denna dag vid Hällingsåfallet! Sådana har lifvet icke många, men gudskelof för dem, som äro. Det var det allra vackraste väder och vi voro i det allra bästa lynne. Figge Lindskog gick före med matsäckskunten och jag larvade efter med kaffepanna och metspö. – Vattnet vid portarnas nedre ända var så lockande grönt och vackert, att Figge klädde sig utaf och tog ett bad, så kallt vattnet än var. Detta retade mig, och jag tog mig ett bad också, sedan jag först gjort upp en stor eld och fått på kaffepannan. Figge Lindskog ansåg att det borde finnas stipendier för anläggande af jordkulor vid Hällingsåfallet, och jag instämde.”
[Litet utdrag ur ett brev från Pelle Molin till V.B. Frisendahl 21/10 1894].
Av Isabella Josefsson (text och bilder). Bilderna är tagna den 12 september 2011.
En ljuvlig text till en förtrollad plats. Ingen som varit vid Hällingsåfallet kan någonsin glömma det. Hervor