Några veckor före jul hittade jag en tillfällighet en kopia på en artikel av författaren och tecknaren Hjalmar Eneroth (1869–1964), som kände Pelle Molin under hans studietid i Stockholm. Eneroth skriver:
”Min första bekantskap med Pelle Molin daterade sig från slutet på 80-talet och började en sommardag då jag hos den alltid älskvärde, ibland sprudlande glade Gösta K[rehl] började en kurs för inträde i Fria konsternas akademi. Under en hörnhylla, belamrad med statyetter, pipor och diverse grejor, bland vilka särskilt bemärktes en dödskalle, just nu prydd med narrkrona av mässing och med en halvrökt cigarrett mellan tänderna, sutto vid mitt inträde tvenne unga män vid ett bord inbegripna i schackspel. Ivrigt blossande och djupsinnigt mediterande, togo de föga notis om min obetydlighet, som därför en god stund var i tillfälle att ge akt på denna scen som genom dödens symbol över ynglingarnas hjässor berörde mig pinsamt som en ond varsel. Med en viss beklämdhet presenterade jag mig och jag framförde just mitt ärende till vederbörande, då dörren till ett närliggande rum våldsamt slogs upp och en liten undersätsig man, vars anlete företedde en underlig blandning av lapp och semit, rusade ut till oss, ivrigt gestikulerande och med många ”grova ord” började lamentera över det vanvettiga i att en så härlig sommarafton sitta inspärrad i så gott som kolmörkt rum och ”skugga klots”, vars nytta övergick hans eljest mycket vidsträckta horisont.
– Va har det där med målning att göra? Ska’ jag för att ”spackla” lappar och renar och vattenfall och norrsken först behöva smeta ner rent och vackert papper med dessa fördömda kuber, klot, kors och burkar? Det är ju rama bleka vanvettet, Gösta! Vad ä det där för en? frågade han sedan med en gest åt mig – ska’ han också in i detta fördömda elände?
– Ja, jag tänkte det, upplyste jag sedan jag presenterats för denne man, vars sjudande heta humör och lidelsefulla svada i början högeligen imponerade på mig och förresten alla han kom i beröring med – Pelle Molin.”
Eneroth berättar vidare om hur ”de tre musketörerna” – Pelle Molin, Henrik Reuter-dahl (1870–1925) och han själv – ”kamperade ihop” från nyåret 1889. Om hur Pelle Molin slet ont i Stockholm:
”Ofta fick en bunt cigaretter ersätta all mat för dagen och återigen fanns det perioder då han hade överflöd på mynt. Då tog han revansch för sina umbäranden och som man säger brände ljuset i båda ändar. Ingenting tycktes emellertid bekomma denne bredaxlade, härdade man. Hans fysiska styrka var rent fenomenal, något varpå han gärna och ofta visade prov.”
Jag vet ännu inte helt säkert ur vilken publikation detta intressanta porträtt av Pelle Molin som jag här citerat ett par stycken ur, är hämtad men återkommer om källan.
Isabella Josefsson 2010-01-01
Uppdatering: Artikeln heter ”Från Pelle Molins Stockholmstid” och är hämtad ur Minnenas bok. Personliga hågkomster om märkliga svenska män och kvinnor inom teater, musik, litteratur, målarkonst, vetenskap och industri. Stockholm, SvD, 1916, s. 305–313. (Tack till H-O Alfredsson, C-H Berg m.fl.)
Tyvärr har vi varit tvungna att stänga av kommentatorfunktionen under några av inläggen på grund av en spaminvasion på bloggen. Dessvärre raderades även övriga kommentarer när spammen raderades.
”I en artikel från 1930-talet intervjuade författaren Helmer Grundström en av Björn-Salomons söner; Jakob Petter Berglund i Ruske, samt ett par av hans sonsöner i Åkerbränna, för att få fram så mycket som möjligt av sanningen bakom Pelle Molins novell ”En ringdans medan mor väntar”. Alla tre svarar samstämmigt att händelsen inträffat, men att det egentligen är en sammanblandning av flera björnhistorier i trakten.
För en tid sedan hade jag glädjen att få låna en del gamla tidningsurklipp, manuskript och andra dokument efter den förre 
